Michaela Osberg

Usch, aj, snyft, åh vet inte vad jag ska börja…. Det finns en första gång till allt, och igårkväll fick jag en ny sån upplevelse… 

Satt i Lilas lekrum som jag släkt ner i mysig belysning och små lekte med henne lite lugnt eftersom hon skulle varva ner inför sängen. Så vi sitter och små pillar på en bok och en liten leksak i soffan. Hon lärde sig gå i juni så hon har haft mycket spring i benen sen dess så klart, vilket inte är konstigt. Hon går av från soffan och springer fram till en liten nalle som ligger på golvet, de är bara de då säger det BOM! Helt pladaskt med ansiktet ner i golvet. Detta har hänt förut, för hon är lite små klantig och böjer sig ibland för snabbt men aldrig gråter hon eller får ont. Men denna gången, usch får så ont i magen. Ljudet när hon smäller i ansiktet ekar i mitt huvudet, de lät precis som en stor tjock glasskål gick sönder, tänkte nu gick alla hennes tänder……. jag i samma ögonblick slänger mig upp och springer fram och tar henne såklart! Ser då att de redan börjat blöda. Och då pratar vi inte ens att de gått 2 sekunder sen hon slog sig….. de bara forsade blod, och hon höll sig för munnen och jag kunde inte se. Hon skrek i sin egna lilla panik av smärta och jag visste inte vad jag skulle göra.

Men jag är en sån människa att när något händerna reagerar jag direkt, vissa kan bli stumma och springa i cirklar men jag bara gör! Så i samma stund springer jag med henne mot toaletten, sätter på kranen med is kallt vatten o försöker skölja hennes mun med detta eftersom de oftast kan lugna blödningen.. har fortfarande inte sett om hennes tänder har rykt eller vad som hänt. Men pausar då till efter en liten stund och försöker titta, men de blöder fortfarande för mycket. Ser dock att tänderna nere sitter på plats och tänker då direkt övertänderna e borta. Jag har lite små panik inom mig men håller mig lugn inför Lila vilket i sin tur också lugnar henne. 

När hon trillar eller slår sig så är jag väl den typen som säger ”upp och stå de va ingen fara” så hon brukar tackla det bra och även när jag är rädd så håller jag lugnet dör märker hon att jag har panik o är rädd blir hon ju räddare… aww stackarn! 

Hur som helst, tur så är jag inte helt ensam när loret är iväg och tränar utan vi har en tjej som heter Betty som bor hos oss och som hjälper mig med allt. Så hon satte på tvn, hämtade is, papper, handduk, gjorde välling under tiden som jag försöker stoppa blödningen men att skölja lilas mun och trösta henne. 

Blödningen blir mindre, och lila är helt utmattad eftersom hon gråtit så mycket. Och lutar sig bara mot mig.. jag själv har blod i ansiktet, o på kläderna dock inget jag märkt av. Till slut går kag ut i vardagsrummet och tänker att jag sätter mig med henne där så tvn underhåller henne medans jag lägger på lite is och kollar varg blodet kommer ifrån. Och tricket funkar tack och lov.. hon börjar suga på pappret som isen är in rullad i och lugnar sig, måste varit skönt med det is iskalla eftersom hennes läpp nu svullnat och blivit jätte stor. Ser att hennes övertänder är på plats, och försöker känna om dem är lösa men dem sitter som en smäck. Bad då Betty hämta ett äpple för och se om lila får ont av att bita på de trots att hon fortfarande små blöder. Men tänkte att jag måste ta reda på vad som gör ont ifall jag nu skulle behöva åka in till sjukhuset. Hon biter, och låter henne även bita på mitt finger men ingen min eller gnäll då. Försöker då små lyfta på överläppen och hon får genast ont.. och ser att de då börja rinna mer blod. Så jag slutar, låter henne suga på de pappret isen va i rullad i och kolla på tv. De slutar blöda, och hon är helt utmattad. Jag bytar hennes kläder som va blodiga och blöta från allt vatten, hämtar bebis näste och bäddar ner henne i soffan och klappar o kliar henne i håret.. ja ni vet när man bara tycker synd om någon och visar det. 

Precis då kommer loret hem, och då har vi precis landat efter de som hänt. Jag berättar, och lila sätter sig upp direkt och tittar på honom med världens fläskläpp. Hon och loret har de här speciella bandet och hon blir lika ledsen varje gång han går men ännu gladare varje gång han kommer. Så hon slänger ner sig i hans knä och vill sitta där, och är nöjdare än barnen på julafton. Hon börjar le, men slutar direkt då hon känner att de gjorde ont. Berättade iallafall vad som hänt o att jag fortfarande inte kan se, och har försökt allting men han tar lila och böjer henne bakåt för hon tycker de är kul, ni vet så hon typ är upp och ner, och då lyfter jag läppen lite försiktigt och då ser jag… de är ett litet litet hack innanför läppen, som ej blöder mer. Och ni vet de där bandet mellan läppen o tandköttet? De hade typ gått av? Kan man säga så? 

Jag började iallafall googla, och läser då att de är jätte vanligt och absolut inget farligt och att de sprutar blod och att de e svårt o stoppa osv! Och så som de stod, och det som jag läste så kändes de som att allt de stämdes överrens. Stog också att dem kunde bli lite blåa på näsan för när dem slått sig så har dem oftast slått i sig på ett sätt som också slår i näsan. 

Vi satt iallafall o gosade i soffan en stund och sen jag kände bara att jag ville ut och gå av mig. Jag vart ju tagen av de som hänt, och behövde bara gå lite. Så vi bestämde oss för att ta fram den nya syskons vagnen som jag förberett, med en liggdel och en sittdel. Bäddade ner lila i liggdelen, och gick ut och gick. Vi gick upp till starbucks som vi har här i värt komplex köpte en chailatte och promenerade hem. De va mysigt och kändes som både jag och Lila behövde det. 

Vi kom hem, bäddade igen ner oss i soffan och hon fick välling o napp och låg o gosade med sin snutte och kollade på tvn med mamma på ena sidan om sig och pappa på andra. Lilla hjärtisen! 

40 minuter senare somnade hon som en stock. Svullnaden i läppen gick ner väldigt mycket tack vare isen, och nu va händelsen som bortglöm hos henne. Hon somnade iallafall gott, kunde suga på napp och verkade inte ha ont eller vara störd av något. Natten gick bra, hon sov hela natten, och idag är allt som bortglömt. Men aj.. vad ont de gjorde i hjärtat, och rädslan jag kände i kroppen kommer jag aldrig glömma. Men det finns alltid en första gång för allt och lyckligt nog så är detta väldigt vanligt i hennes ålder och absolut inget farligt. Så de känns verkligen skönt! 

Har inga bilder, eftersom att ta fram kameran inte är något man tänker i såna stunder. Men fotade mig och Lila för jag tänkte skicka till loret precis innan han kom hem på att vi bäddat ner oss i soffan.. men i samma stund som jag ska skicka så kommer han in innanför dörren helt ovetandes eftersom jag inte haft tid att skriva eller ringa till honom. 

Kramis!