Michaela Osberg

… efter minus

Vissa har det enklare och vissa har det svårare, att bli gravid är inte alltid det som man önskats sig, eller så är det också det de ända man drömmer om om nätterna. Loret är extremt bra med barn, tittar han på en liten pojke som står med sin mamma på flygplatsen blir han helt till sig. det räcker med att Loret kollar på ett barn och dem ler direkt, det är någon känsla Loret har för barn som gör att dem antagligen känner sig bekväma med en gång i hans närhet. Han har alltid älskat barn, och är helt galen i dem. Han älskar och leka och busa och är själv väldigt barnslig. Han funkar liksom som handen i handsken med barn, det är helt otroligt. 

När vi flytta ner till Turkiet hade jag en ”p-stav” i armen, som skyddade mig från att bli gravid. jag tyckte min p stav funkade bra för mig, har hört vissa som säger att det är rena rama skiten, man går upp i vikt, eller får finnar osv osv.. Men p staven var faktiskt alldeles utmärkt för mig, jag hade inga specifika förändringar eller så, utan allt var som vanligt. what so ever. Vi började diskutera om vårt liv, och vad vi ville med varandra, och bestämde oss egentligen bara någonstans efter flytten att är de vi så är de vi, då gör vi det ordentligt liksom. Loret började prata om barn att han vill ehe barn osv.. Jag har alltid velat vara en relativt ung mamma, har sagt mellan 22-28 så ska jag vara mamma. Men att loret ville att vi skulle försöka så tidigt gjorde mig chockad, Själv klart blev jag glad för jag älskar ju honom. Men då vart jag bara 20. jag funderade på det, och tänkte har jag gjort mitt i mitt liv? har jag festat klart? har jag rest tillräckligt? ja sånt man tänker att man ska ha gjort innan man skaffar barn. Samt att jag inte hade en egen inkomst. Vi började prata om det, och jag nämnde dessa saker, just med att jag inte själv hade någon inkomst och att man aldrig vet vad som händer osv osv. Loret tog det ganska så illa, med tanke på att vi har så vi klarar oss ganska så bra liksom. han tyckte mest jag var trög som bara ens nämnde det. sen blev det att vi bestämde oss, okej vi kör! 

Jag var medveten om att efter att ha haft p stav så kan de ta tid innan hormonerna rättar till sig, dem sa de kunde ta allt från 0 till 6 månader. så under dem sex månaderna var det liksom inget vi tänkte på så extremt mycket utan tog de mest som de kom liksom, Men efter ett tag så kände vi att nu borde något hända liksom. jag hade koll på ägglossning, och hade test hemma som jag skulle göra för att se när jag hade som mest chans att bli gravid osv. ändå hände inget? Jag blev rädd och tänkte ”är det något fel på mig? tänk om jag inte kan ge han några barn? kommer han lämna mig då? osv osv. Det var hemskt. Efter ca 1 års tid, så gick vi till doktorn. Jag kollade mina ägg, och ägg ledare/kanalerna vet inte riktigt vad det heter. dem kunde inte se något fel, att mitt ena ägg var lite litet var liksom inget ”onormalt”. loret fick kolla sin sperma också, och dem sa att hans sperma var väldigt pigga och glada haha.. Men vad är de då som är fel? Vi provade allt möjligt, jag blev galen, Loret hade inget tålamod han vill sju så gärna ha barn nu liksom. jag googlade vad man kunde göra, vad man skulle äta osv.. vi testade allt, inget funkade. ändå vecka efter vecka, månad efter månad, kom det bara ett streck på stickan. Det var så otroligt jobbigt. kunde gråta efter att jag gjort graviditets test. Jag kunde liksom inte ge det som min partner verkligen ville ha.

Vi/vårt förhållande påverkades ju otroligt mycket över detta. Jag var ständigt rädd över att bli lämnad kvar ensam för han älskar ju barn. Han är ju fortfarande ung. Han kunde ju lämna mig och hitta en annan som inte hade några problem, och som han absolut skulle kunna bli kär i. Så kunde jag tänka. Satt och grät för mig själv på toaletten, och fick inre stress och depression. Jag rasade i vikt och kunde verkligen inte hantera det. Att försöka skaffa barn är inte det enklaste. Och det va hemskt för mig.
Vi kunde börja bråka för ingeting, samma dag som jag kanske gett beskedet att det bara kom ett streck, till slut nämnde jag inte ens det.. Utan började bara gråta för mig själv och kunde sitta på toalett golvet och tänka vad det var för fel på mig…

Men vi gav inte upp. Återigen gick vi till doktorn, fast denna gången till en annan för den andra doktorn var ”kanske inte bra”. Han frågade hur länge vi försökt, då hade vi försökt i kanske 1 1/2 år. Då sa han det, det är 10% chans att man blir gravid på en månad. och på den tiden räkna han då ut att jag med 100% chans borde varit gravid vid det lagret med tanke på vår ålder och att vi inte hade några fel (enligt den andra läkaren) han gav oss 3 månader. efter 3 månader skulle jag komma tillbaka. Då ville han kolla kanalerna själv, samt min livmoder. Jag blev sövd, och dem sprutade in kontrast i mina ägg ledare/kanaler samt i livmoders halsen. Loret var självklart med mig, men loret förstår inte riktigt eftersom jag är sövd så försöker han tappert förklara för loret som inte fattar vad han pratar om. 

när jag väl vaknar så har doktorn gått in på förlossning, eftersom han jobbar som gynekolog/barnmorska. Så vi får åka hem, han ringer senare upp mig och säger att han helst inte vill ta de på telefon och vill att jag ska komma dit nästa dag. oron i mig växte, jag o loret tjafsade för jag skällde på honom för att han inte förstod vad doktorn sa, detta gjorde jag eftersom jag vart så ledsen, och att gå igenom det är inte det lättaste. det tär på en, och inte bara på mig även på loret. 

Vi åker dit dagen efter, och läkaren säger ”u have a problem u cant get pregnant” mina ögon vatten fylls med en gång och jag blir väldigt ledsen. jag kollar på loret och försöker leka stark men det är svårt. Läkaren ser att jag blir väldigt ledsen och försöker därför säga det på ett bättre sätt. Han sa att jag hade problem med min livmoder att den va ”för liten”. och att öka chansen för att bli gravid så måste jag göra en liten operation för att öppna upp någon ”vägg” som fanns inuti min livmoder som gjorde det omöjligt för embryot att fästa sig. det var en hemsk dag, jag var så rädd och ledsen, jag tänkte direkt ”jag kommer aldrig kunna bli gravid, Loret kommer lämna mig” mitt självförtroende störtade ner i backen och existerade inte ens. det påverkade självklart vårt förhållande och jag började fråga Loret om han kunde tänka sig att adoptera ifall jag inte kunde få barn ifall jag gick igenom det operationen osv… det var mycket som snurrade i huvudet och jag mådde jätte dåligt. jag menar jag va ju bara 21??? Jag minns än idag Loret blick när doktorn sa att jag inte kunde bli gravid, han blev liksom helt tom i blicken.

MEN 3 veckor senare, så hittade jag ett graviditets test i toaletten, tänkte  äsh jag testar mig, enbart för att jag inte hade något att göra, det var inte morgon kiss, eller så utan mitt på ljusa dagen. hade ingen symtom, ingeting. vips, så var det 2 streck!! jag satte i halsen, och strecket kom på en gång. Det var inte som alla andra gånger då jag suttit med stickan i handen och ansträngt ögonen för o se om jag kunde se ett 2a streck, utan det kom så tydligt, starkt och snabbt! Jag skickade iväg min trädgårdsmästare, och bad han köpa 3 test till.
Min städerska ringde till sin barnmorska och dubbel kolla ifall de skulle vara 1, eller 2 streck om man var gravid och hon sa två. Jag tänkte nej det stämmer inte, jag kan ju inte bli gravid?! jag har ju inte ens gjort operationen ännu?? Minträdgårdsmästare kom, jag klämde fram lite kiss till och 3 test visade 2 streck?! Jag var gravid! 

Jag visste inte hur jag skulle säga det till Loret, jag kunde knappt hålla mig. Jag hade ett par bebis tofflor hemma som jag köpt till  in brors dotter, jag satte in ett test i tofflan och loret fick hitta det. Detta gjorde jag ca 10 minuter efter haha, så det var inget som vart planerat eller värsta grejen! Vi satte oss i bilen direkt och åkte till doktorn, jodå minsann jag var i ca v 6, och han kunde se ett litet hjärta slå. Eftersom jag ”hade” problem med min livmoder fick jag en medicin för att inte få missfall. jag tog den i ca 2 veckor men sen slutade jag för det slog mig…. Under tiden som dem sövde mig, gick in i min livmoder, samt kanaler med kontrast så vart jag gravid!!!! för 2 veckor senaste så var jag hos doktorn igen och då var jag i 6e veckan! 

Därför säger jag idag, inget är omöjligt! och jag vet hur det är att försöka, och kämpa, det är hemskt. bara dem som har försökt förstår! det är en hemsk känsla och man känner sådan press! 

Men gör det inte! det kommer komma! När de är rätt tid för er så kommer det komma! min graviditet kom i bra tid, och att gå igenom det lärde både loret o jag mig mycket utav, Det var en hemsk tid, men det kommer! ha bara tålamod, och ge inte upp! fortsätt kämpa och stötta varandra, och stressa inte upp dig som jag gjorde. För när jag minst ana det, så kom det! 

Jag försöker säga nu att man ska tänka att allt de som man går igenom tillsammans med sin partner är oavsett om det är negativt så är det faktiskt bara nyttigt. för det gör er bara starkare tillsamens som en ett team. och ger man upp, du eller din partner så är det inte värt det. men så länge man kämpar tillsammans som ett team och ser allt negativt som positivt i slutändan så kommer allt gå bra! det tar tid att bygga upp en relation och för att bygga upp en stark relation MÅSTE man gå igenom både hemska, svåra tuffa, fina, negativa och positiva saker/perioder! 

säger den klassiska ”what dosent kill u makes u stronger” ja, det är sant! <3

(Vår första bild på embryot som bebisen kallades då)
KRAMIS/ Michaela <3