Vet inte vart jag ska börja, eller hur jag ens ska formulera mig. Denna känslan. Så obeskrivlig. Jag som va så rädd att jag inte skulle kunna älska något annat barn så som jag älskar Lila. Hur kan man ens tvivla på de? Nu förstår jag min mammas löjliga svar ”jag älskar er alla lika mycket”. Jag trodde de va omöjligt men nej. Jag älskar dem båda och dem förgyller mitt liv. Vad vore livet utan dessa två tjejer egentligen? 
Hon kom så oväntat. Tänk att mina förvärkar som höll mig vaken här om natten faktiskt va förlossningsvärkar. Att jag i förrigår på morgonen va halvt sliten och trött men valde att fixa till mig för att se piggare ut på våran kontroll sen visade sig att de va sista gången jag fixade mig gravid. Helt ovetandes körde vi mot kontrollen med lila där min läkare säger ”vi måste åka härifrån till sjukhuset. Det är dax”
Asså fatta chocken? Jag och loret skratta lite oseriöst och kollade på varandra lite skräckslaget och helt förvirrade. Ingen av oss hängde med riktigt. Men det va ju bara att ringa till familjerna, och bege oss till sjukhuset.. sen så vips, så var hon här. (Förlossning berättelse kommer)
LUCIA BELLE – 06.09.17 – 2970 gr – 48cm
Kramis.
Så ljuvlig ? Lycka till ? Jättefint namn ?
Stort grattis till ännu en fin liten tös! Kram