Michaela Osberg

Nu befinner jag mig i vecka 31+5, dvs att jag alldeles strax går in i vecka 32. Tiden går verkligen snabbt. men tänkte uppdatera er lite om hur jag mår nu, och vad som händer.

Jag mår väl helt okej, men det stämmer verkligen att man upplever 3e trimestern som den tuffaste perioden av graviditeten. Man känner sig verkligen tung, osmidig, trött, ständig värk, sömnlös och svullen. Sen är ju alla olika också, vissa kanske inte upplever det som jag eller kanske till och med värre. Jag har fortfarande den där ultra energin som jag verkligen inte förstår vart den kommer ifrån. Trots att jag har jätte ont, och bara borde lägga mig ner och vila så gör jag inte det.
Får mycket kommentarer om att jag är extremt stark för att vara ”höggravid”. Men jag håller ju inte med alls, men de är väl kanske för man känner att man har ont hela tiden men ändå biter ihop. Andra ser ju inte ens värk liksom.

Mår lite smått illa då och då, och det är normalt. Bebisen är ju så stor nu och ligger o trycker på organen mer o mer,. Kan till och med ibland känna att jag inte har någon aptit, men det är bara att försöka äta ändå. Vet inte riktigt vad det beror på, men om jag tänker logiskt så känns de nästan som att de kan vara att bebisen ligger och trycker på magsäcken.

När de kommer till sömnen så är de tufft, man ligger inte skönt hur man än vänder och vrider på sig, och då har jag även en gravid kudde. Men den hjälper inte eller så har jag sovit med den för länge så jag har tröttnat på ställningarna som man kan sova i med kudden. Kan nog va det.

När de kommer psykiskt så blir man jätte fundersam, nu har jag istället börja googla på hur andra mammor bytar blöja, hur man kan underlätta vissa situationer, vad för babymonitor som är bra, osv osv.. Hur man kommer reagera efter förlossningen, om man kommer bli en bra mamma, oron för förlossnings deprission, ekonomin osv! tankarna snurrar omkring man känner mer o mer för varje dag att man blir mer fäst vid bebisen som ligger i magen och att man längtar mer och mer samtidigt som man kan tänka ”tänk om förlossningen inte går bra” osv. Man har oro för ”plötlig spädbarnsdöd” and so on.. Man blir lite rädd eftersom man blir så förälskad även om man inte ens träffat det lilla livet.

Men jag antar att det är normalt att tänka så, jag menar jag försöker tänka positivt hela tiden men nånstans i mitt huvud så finns ändå dem små oroligheterna som man tänker på ibland.

va på kontroll idag, en CTG kontroll. Allt såg jätte bra ut, och vi pratade lite om min magknip samt min diarre som kommer och går. Blod och järnvädret såg bra ut, och lika så mitt urin så hon sa de att de är min kropp som börjar förbereda sig,  Så det var skönt och få det bekräftat, jobbigt när man inte riktigt vet och speciellt med första graviditeten.

Men tummen upp för bra värde både på mig och bebis. Kunde inte gått bättre.

Kramis /Michaela