Michaela Osberg

❤️❤️❤️

… Gick in i vecka 36 igår, känns helt overkligt. Det är exakt 30 dagar/4 veckor kvar till beräknad förlossning! Det är så himla nära nu, och kan inte riktigt förstå att vi kommer ha ett litet liv här hemma hos oss. Allt kommer verkligen att ändras från svart till vitt!

Tänk att i denna magen som är så stor nu, som väger, och som gör mig så otroligt osmidig är en liten bebis. Ett liv. Som jag snart kommer hålla i min famn. Tänk att det ligger än människa där inne. Det är helt sjukt egentligen. Kvinnans kropp är sjukt cool. under denna graviditeten har jag lärt mig så otroligt mycket om kvinnans kropp och hur fantastisk människan faktiskt är!

Jag har förstått länge att jag är gravid och att jag ska bli mamma och har tänk länge och mycket osv… Men helt ärligt nu när man är så nära så blir det bara mer och mer verkligt för varje dag.. Man inser liksom inte riktigt fast man ändå gör de på något sätt.

Jag menar det är ju otroligt skönt att det närmar sig, man börjar ju tappa tålamod och man längtar efter att få träffa sitt lilla liv. Men samtidigt så kan jag känna en slags fruktan typ? Vet inte om det är rätt ord. Men jag menar typ, en rädsla byggs inom mig mer o mer för varje dag också eftersom det närmar sig då jag har ett liv i min hand om som jag ska ta hand om, skydda och mata..

Jag tänker typ, vad händer om hon skulle sätta i halsen? Jag skulle ju få panik! Eller typ vad skulle hända om jag tappar henne?

Asså man eller ja jag, jag blir typ rädd av tanken att jag inte skulle bli en bra mamma. Man börjar liksom i frågasätta sig själv ”kan jag verkligen detta”??

Sen vet jag ju om som första barns mamma så tänker man Så och man har en helt annan bild. Och att det bara ”kommer av sig själv” men ändå? Tänk om det inte ”kommer av sig själv”? Sånt som kan skrämma mig!

Jag hoppas först och främst att bebisen kommer må bra när hon kommer ut. Det är prio 1. Sen om jag blir en bra eller dålig mamma återstå att se men först o främst ska vår flicka komma ut frisk och hälsosamt!

❤️❤️❤️