Michaela Osberg

Jag vet inte om detta är alldeles för privat att skriva om eller om de bara är ärligt.. men jag måste bara säga att jag är så himla trött på dem här fördomarna som finns kring att vara tillsammans med en fotbolls spelare, alla dem negativa sidorna som medkommer som man inte varit beredd på ska tillkomma eller som folk anser är en självklarhet att man bara ska kunna ”ta”?

Jag får ofta känslan att man är värdelös i ett sådant här förhållande utåt sätt, att man bara är en ”golddigger” som bara shoppar o lever på sin killes pengar. Känsla av att folk tänker att man inte åstadkommer något, och att man är lat och inte har egna visioner eller drömmar. Att livet är så enkelt och glamoröst. Jag måste bara säga stopp. För de första, dessa fördommar sårar en. För det andra, så är inte de sjävla fallet. För de tredje så är dem människorna som tänker och kapabla till att säga sånt här förmodligen inte så intelligenta eller har mer än så innan för pannbenet…

jag ska då börja med att förklara för er att leva med en ”fotbollsspelare” om jag nu ens kan säga så, jag ser inte loret som en fotbollsspelare. Jag ser honom som loret. Fotbollsspelare är inget han är, utan det är hans jobb. Precis som Ingrid som jobbar på hemtjänsten. Fotboll definierar inte vem loret är utan de är hans jobb. Något han råkar vara duktig på och lyckligtvis kan försörja sig på. Iallafall, att leva med loret är som att leva i vilket annat förhållande som helst. Mitt liv består inte av att shoppa och handla dyra saker. Mitt liv består av våra döttrar, och vanliga saker. Så som att laga mat, byta blöja, fixa o dona med allt förutom att springa efter en boll. Jag menar vad är skillnaden på mitt liv och någon annans? Jag och loret är människor. Jag är jag och han är han. Vi tjafsar, vi älskar, vi diskuterar, vi fiser, vi skojar, vi lever ett helt normalt liv utifrån hans arbete. Jag har lagt mitt åt sidan (musiken) för han ska kunna uppnå sina mål och drömmar. Precis som Karin kanske gjorde för Per Olof som öppnade en advokat firma i Singapore. Vad är skillnaden? Jag menar är Karin bara för det nu golddigger? Får allt serverat? Vad säger att hon själv inte har egna visioner eller drömmar? Ingeting. Hon har gjort de för kärleken. Hon har offrat de, och tagit människan hon älskar före sig själv. Vilket är ett extremt modigt och starkt val att ta! För i dagens samhälle ska de vara på ett visst sätt. Man ska vara självständig och allt idag handlar om ”vad man jobbar med” istället för hur man mår och ifall man ör lycklig.

Jag har kommit in i någon fas där jag tänker extremt mycket, vet inte om de är hormonerna eller vad det är. Men jag känner mig så förvirrad, ledsen och rent ut sagt bort glömd ibland. Jag känner en ensamhets känsla jag inte borde känna, och jag tycker de är hemskt. För de är folk i ens omgivning som kan ge mig dessa känslorna. De är folk som står mig nära. Folk som borde vara stöttande, och absolut inte se en utifrån de ytliga, så som Instagram eller min blogg. Utan som vid de här lagret borde känna mig bättre och djupare än att döma mig utifrån mina ”sociala medier”.

Jag vet att oavsett vad man än gör så finner folk alltid något fel, eller något att störa sig på. Och så kommer de väl förbli. Men ville bara säga det att jag är en människa som tar åt mig, som påverkas och som blir innerligt ledsen. Både för min och andras skull. Folk kan ofta tro att jag e hård och kall, för de är det jag visar. Men här, mellan fyra väggar och ett tak så är de annorlunda. Jag är väldigt känslig och samtidigt överbeskyddande. Kanske något negativt? Jag vet faktiskt inte…

Har sån kväll, ni vet när man bara blir allmänt nedstämd och tänker och reflekterar över olika händelser och diskussioner. Önska innerligt att folk kunde vara glada för andras skull, och vilja en de bästa. Gynnar de inte ”en själv” så är det inte bra, eller det ena och det andra. Jag vet inte, känner mig bara allmänt tom. Känns ofta som att jag alltid försöker vara på topp, försöker alltid tänka på andras bästa och finnas där för andra och alltid vara stöttande men samtidigt ibland få denna ensamhets känslan av att ingen kanske finns här för oss? Eller tänker på vårat bästa? Nä.. nu vandrar jag bort ifrån ämnet. Blev bara lite kvälls tankar.

Hur som helst så ville jag bara säga att jag är så otroligt tacksam över att få kalla Loret, Lila och Luna för min familj. För er kan jag offra allt! Natti natti!